.

Dagarna rullar på, humöret går upp och ner. Upp på dagarna, ner på kvällarna. Dagarna är bra för då har jag alltid någon jag är med som får mig att tänka på annat, samt att jag inte har så lätt för mig att visa vad jag känner. Kvällarna är det annat när jag är ensam, oftast sitter framför datorn och lyssnar på musik. Förlåt för att det blivit lite mycket sånna här inlägg nu för tiden förresten. Hoppas nån förstår mig. Men det är lättast för mig att få ut mig saker, och jag har aldrig tvingat någon att läsa heller. Snart får vi hoppas att jag bara är på glatt humör, både på dagar, samt kvällar och nätter. Men jag kan ju ändå inte låtsas som ingenting, någonting är inte som det brurkar vara. Jag kan aldrig säga att jag ska till mormor och morfar längre. Det är bara morfar och jag glädjer mig självklart att han finnt! Men jag har ingen mormor längre som jag kan krama om eller prata med, hon finns bara i mina tankar och det gör så himla ont. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill inte vara svag även fast jag vet att man inte alltid kan vara stark. Jag vill inte heller dra in andra i mitt ledsna jag även fast jag vet att man ibland måste.