.

Jag var och hälsade på min morfar idag på sjukhuset. Min älskade morfar! Han är världens snällaste person som alltid ser allting positivt vad som än händer. Men idag var inte den han egentligen är eller brukar vara... jag blev nästan lite rädd för hur han pratade. Han var inte alls elak mot oss men det var som att han var sur, förvirrad och irriterad på någonting. Det var jätte konstigt eftersom jag aldrig har sätt honom så förut. Han är snart 90 år och säger att han lever för min mormor. "Jag finns här, så länge hon finns här" Det förkrossar mig för att jag vet att det är sant. Jag kan inte tänka mig ett liv där man inte kan åka och hälsa på och prata med dom. Jag kan inte heller tänka mig att min farmor och farfar skulle försvinna. Det finns inte i min värld, det finns verkligen inte..! En julafton utan mormor, morfar, farmor och farfar tex? Vad fan är det? Då behöver man inte ens ha nån julafton!

Jag älskar allihopa så himla mycket!

Nu på bara en månad har det hänt saker med alla fyra med bara någon veckas mellanrum, olika konstiga saker. Vad är grejen med det? Seriöst... jag vill inte...

Känner bara att jag måste få skriva av mig allt, eller iaf en del av det jag tänker på. Jag har så svårt att visa att jag är ledsen inför andra, man låtsas bara att allt är bra.. Jag gråter inte heller ofta, bara ibland när det verkligen spricker. Visst vet jag att jag har vänner och min familj som jag kan prata med, men jag har ändå så svårt att visa mina känslor. Guuud! Allt jag önskar är att det bara kunde vara bra!

Ni har en plats i mitt hjärta där ingen annan någonstin kommer att få